lördagsdekadens
Fylld till bredden av ångest, bakfylla och tristess. Helst av allt vill jag bara dra någonstans, supa skallen av mig och glömma bort tillvaron en stund. Denna depression är helt klart en bonus på bakfyllan och tristessen är ett resultat av att bo i Pålsboda. Världens ände. Byhålan där moppepojkar och Volvoraggare dominerar. Jag gillar mina flatmates, helt klart. Fina människor. Det som inte stämmer är jag - jag är problemet. Jag är alldeles för 'laid back' och tyst. Jag borde starta intressanta samtal och bjuda på mig själv lite mer. Men hepp, istället sitter jag där och skrattar lite återhållsamt för att inte ta för stor plats eller på något sätt frambringa en pinsam situation. Jag kanske kommenterar något som sades på TV'n och framkallar en minimal skrattsalva som snabbt försvinner bortom den tjocka ridån av dekadensdimma. Sådan är jag - människor jag inte känńer speciellt bra och som inte vet hur jag fungerar brukar vara en ganska lång och svår process. Dekadens-dekadens, som min vän Wreeswijk skulle sagt.
Som ni kanske har förstått är människor något jag verkligen är förbryllad över. Våra olikheter är bland det bästa som finns! Olika åsikter bäddar för intressanta diskussioner... men ibland går det över gränsen. Besviken, trött, arg och jävligt less. Det är ungefär så jag skulle svara om du frågade mig hur jag kände mig just nu. You know what I talk about sis'! Jag dansar iväg ensam istället för att dansa med dig. Jag känner inte för en tango utan kör lite ensamdans. Lite swing till Smurfhits. Lagom nivå.
Hur negativ jag än må låta är jag jäkligt nöjd med allt just nu. Saker och ting går förvånansvärt bra och jag känner ständigt att jag tar mig uppåt. Jag är helt klart en annan människa än när jag var där nere på botten + att jag har en ny tröja - weheeey. Om jag inte hade varit så hemskt trött och bakfull hade jag antagligen författat ett litet mer positivt inlägg. Jag kanske hade skrivit om bananböjningsprocessen eller om dansanta standup-komiker på TV4 (usch, vilket skräp). Men det lämnar jag till er fantasi.
flera hundra dansanta superdåliga standup-komiker är ett recept på jordens undergång
Som ni kanske har förstått är människor något jag verkligen är förbryllad över. Våra olikheter är bland det bästa som finns! Olika åsikter bäddar för intressanta diskussioner... men ibland går det över gränsen. Besviken, trött, arg och jävligt less. Det är ungefär så jag skulle svara om du frågade mig hur jag kände mig just nu. You know what I talk about sis'! Jag dansar iväg ensam istället för att dansa med dig. Jag känner inte för en tango utan kör lite ensamdans. Lite swing till Smurfhits. Lagom nivå.
Hur negativ jag än må låta är jag jäkligt nöjd med allt just nu. Saker och ting går förvånansvärt bra och jag känner ständigt att jag tar mig uppåt. Jag är helt klart en annan människa än när jag var där nere på botten + att jag har en ny tröja - weheeey. Om jag inte hade varit så hemskt trött och bakfull hade jag antagligen författat ett litet mer positivt inlägg. Jag kanske hade skrivit om bananböjningsprocessen eller om dansanta standup-komiker på TV4 (usch, vilket skräp). Men det lämnar jag till er fantasi.
flera hundra dansanta superdåliga standup-komiker är ett recept på jordens undergång
Kommentarer
Trackback
