flerahundra

Helgen har varit ruskigt bra. Åkte till Annica för att bli bjuden på lite käk och ha det trevligt. Tänkte åka hem på fredagskvällen... åkte hem idag. Saker och ting jag liksom inte alls hade räknat med har hänt, och det är jag bra glad över. Även om mindre positiva grejer har hänt under tiden vi varit från varandra så känns det verkligen som att det är såhär det ska vara, det känns rätt. Underbart! Man får helt enkelt släppa dåtiden och omfamna nutiden. Tömma historiken och påbörja en ny.

Dagen: Bra

1.) 2.) 3.) 4.) 5.)

Ja, detta var resultatet av superhjälte-tecknandet jag körde på idag. Personligen är jag mest nöjd med bild nummer fem. Jag gillar inte bild nummer två, tre och fyra. Tvåan känns inte bra, trean började bra - men ballade ur och fyrans muskler ser kockobäng ut. Ettan är lagom mys-pys-psycho.

Ps. den enormt bra bildkvaliteten kommer från min webcamera. Ds.

Släng väldigt gärna fram lite konstruktiv kritik, tips eller något liknande! Btw, vilken är din favorit?

Äntligen! En lucka i schemat så att jag hinner fixa ett inlägg. Det var alldeles för länge sedan jag gjorde det sist. Jag har liksom inte haft ork, eller tid. Det är inte så att skolan överröser mig med saker att göra... inte alls faktiskt. Utan jag har spelat tv-spel, vilat, kollat på Idol och en massa andra viktiga och självutvecklande saker. Igår till exempel; jag lånade en bok på skolan, fastnade i den totalt och plöjde igenom 250 sidor innan jag somnade. Så ni fattar antagligen varför jag inte har tid med såna här petitesser... 'ehumm'

Och vad ska man säga om valet? Fine, en borgerlig regering igen är inget jag bryr mig sådär hemskt mycket om. Det är långt ifrån vad jag ville, men att SD kom in i riksdagen är tammefan skandalöst! Det bäddar i och för sig för dramatik på hög nivå vilket visserligen är underhållande, men dom bestämmer ju viktiga grejer dom där politikerna... så bra är det ju inte.

Jag antar att en portion av SD:s väljare missnöjesröstade. Integrationsfrågan är en viktig fråga för många, utan att den hamnar på en främlingsfientlig nivå och därför röstar man in ett enfrågeparti för att få de andra 'riktiga partierna' att ta tag i frågan ordentligt. Dumt gjort, helt klart. Och tråkigt att folket röstar in ett främlingsfientligt parti för att ta tag i en fråga de egentligen inte kan något om. Jösses!

Den allra största delen av SD:s röster handlade om brist på bildning. Sverigedemokraterna har egentligen inte fått synas något i valprocessen och därför har de inte fått framföra sin otillräckliga och puckade politik. Hade de andra partierna debatterat mot dem hade SD säkerligen tappat röster, för av vad jag har märkt kan de ingenting om politik dom där Sverigedemokraterna. Jimmie Åkessons tal i söndags var hemskt och hejaklacken på Sverigedemokraternas valvaka var hur pinsam som helst. Märkliga människor.

Tv-tablån svämmar bokstavligen över av diverse dejtingprogram i en otroligt blandad kvalité. Ett ganska angenämt fenomen faktiskt, om man frågar mig. Jag gillar att titta på den där extremt framkrystade och inte alls naturliga myspysstämningen som försigår. Människor framför kameror är inte sig själva, speciellt inte när de vet att flera hundratusen soffpotatissvenskar kommer att följa varje steg de tar i tv-apparaten. Ensam Mamma Söker, Bonde Söker Fru och Lite Sällskap är alla smakprov på hitta-make/fru-eller-kanske-bara-ett-ligg-program som fängslat hundratusentals svenskar. Bonde Söker Fru är antagligen det programmet som lyckats bäst, och jag antar att det är på grund av alla underliga karaktärer. Roger till exempel, hur skön var inte den mannen? En 40-årig karl med röd mustasch och ett väldigt pojkigt utseende, som bodde hemma hos sina föräldrar. Speedos, ful keps och grym frisyr - ett recept på framgång. En riktig tjejtjusare var han också, ajjemen!

Poängen med det här inlägget? Jo, jag har några sköna programidéer som jag tänkte lobba för.

Ensam Illegal Invandrare Söker
Ibrahim 46 från Pakistan, Amina 34 från Afghanistan och Abdullah Fahmed 56 från Irak har alla gått under jorden. I och med denna stressfyllda och deprimerande situation har de inte lyckats hitta sin själsfrände tillika hustru eller make och får därför hjälp med att hitta denna individ. Ett spännande kärleksepos bakom bortblurrade ansikten och förvrängda röster. Kanske lite hålla-handen-under-burkan-myspys eller till och med ett naket knä?

IRL (In Real Life)
Fredrik är 24 år gammal och har aldrig pratat med en tjej på riktigt. Den närmsta relationen han haft med en kvinna är, förutom med sin mamma, när han chattade med xxWarriorGirl87xx i Wow-lobbyn. Fredrik är vad man brukar kalla en datornörd, eller som han vill kalla det, 1337. I verkligheten, eller IRL som man också kallar det, är Fredrik en mycket osäker och rädd individ. Torgskräck, acne och överanvändande av wow-termer i det dagliga språket sätter stopp för sökandet efter kärleken. Ska Fredrik kunna bota sin torgskräck? Kommer han att ta steget framåt och faktiskt prata med en tjej? Och framförallt, kommer han att hitta sin kärlek?

Dendrofil Söker Släktträd
Trädälskarna Margaretha från Öxelösund och Krister från Malung har inte hittat trädet i sitt liv. Med hjälp av arboristerna Jörgen och Kristina kommer de gå igenom de djupaste skogarna i Dalarna. Kommer Margaretha hitta björken hon alltid drömt om? Kan Jörgen förbise faktumet att Mangrove-träd inte växer vilt i Sverige och kanske nöja sig med en tall? Som åskådare kommer du att darra som ett asplöv. Spänning, dramatik och kärlek.


Bonde-Roger, ett stycke ladugårdskärlek

Känner för att babbla lite. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska prata om, vilket ställer till med ett litet problem. Det är faktiskt väldigt mycket lättare att skriva när man har en vision om vad man vill få fram, vad det där vita arket ska vara fyllt med, eller bloggen - som i detta fallet.

Har en dålig dag idag, vaknade med migrän + en förfärlig träningsvärk i sätesmusklerna. Ringde och sjukanmälde mig hos världens jobbigaste telefonsvarare, vilken självklart huserar hos Försäkringskassan... hemsk kassa i dubbel bemärkelse.

Kände att kvällen var schysst. Nu blev den plötsligt helt plötsligt riktigt jäkla absurd. Allt detta av konstiga anledningar jag inte tänker ta upp. Jahapp. Bottennapp 2.0!

Imorgon kväll blir det förhoppningsvis lite öl. Jag älskar öl. Nu tackar jag för mig och inser att jag precis levererat det sämsta inlägget hittills. Jag ursäktar med att jag började med balans, för att sedan springa rakt in i ett moln av märklighet och absurdum.

Ödet tog mig hit, brukar man säga. Jag brukar säga: här är jag. Jag tror inte ett skvatt på ödet med andra ord, i min bok är det bara hitte-på. "Allt är förutbestämt och allt du gör har ödet redan bestämt och även om du känner att du väljer själv är det något du bara tror att du gör, ödet liksom mannen" - herrejisses, hur konstigt låter inte det? Varför ens tro på ödet när det egentligen inte har någon funktion? Jag blir gladare av att tänka på att jag själv kan forma vardagen som jag vill ha den utan att känna att något 'öde' har fuckat upp min tillvaro. Men det kanske är därför vissa tror på det där 'ödet' - för att de ska ha något att skylla på när det inte blir som man vill. "Men vafan ödet! Aja, nu är jag här... du har väl lagt upp en skön plan för mig ändå liksom..."

Jag tror inte på karma heller. Inte heller på spöken. Inte på ett liv efter döden, enhörningar, Jesus pappa eller TV-shop heller. Man kan inte kalla mig troende, för det är jag inte. Kalla mig tvivlare istället. Alla smarta människor är tvivlare, har jag hört. I'm proud to be one of 'em! För jag menar... varför ska man tro på något vars existens inte går att bevisa? Även om jag helt och hållet respekterar dem som väljer en religiös bana, förstår jag inte alls hur de tänker. Den dagen då man kan bevisa på ett vetenskapligt plan att Jesus farsa verkligen existerar, är den dagen då jag förstår varför man besöker kyrkan på söndagar, läser sagan om Jesus eller bibeln som den kallas och önskar sig saker av den där osynliga Pappan (jag tror det kallas för att be, men är det inte lite som att tigga?).

Tomten delar ut julklappar till alla barnen på Julafton, den 24:e december. Det är viktigt att man är snäll, säger herr Tomte, för annars får man inte några julklappar.

Jesus fyller år den 24:e december, på Julafton. Det är viktigt att man är snäll, säger herr Kristus, för annars får man inte komma in i himlen.

Mustaschprydda flator? Spindelbjörnar i grupperad attack? Transvestit-Reinfeldt? För fulla människor... eller va? Kristet kaffe? Good Meal på Sibylla - en hopplös fylla... wohoo! Ett rim och jag kan avsluta inlägget med 'pride n' self esteem' va.

Inte riktigt kry än. Att bo på översta våningen kändes fräscht när jag flyttade hit - lite lättillgänglig och oundviklig motion tänkte jag, men nu är det ett helvete. När jag öppnar dörren till fastigheten och ser trapporna vill jag bara avlida. När jag väl kämpat mig uppför trapporna är jag död. Jag känner mig lite som en snuvig 65-årig rökare som rökt en fjärdedel av sitt liv och därmed tappat allt som heter kondition, muskler och flås. Förkylningen förstör allt vad logik och matematik heter.

Well, nuff 'bout that. Hursomhaver bestämde jag mig igår för att göra något radikalt med mitt liv. Gå över en gräns och testa något nytt. Nytt & nytt, jag testade det en gång när jag var typ åtta år och var på väg till badhuset för att försöka lära mig att simma. Då slutade det med att jag viftade bort det hela och definierade smaken som elefantbajs. Heavy stuff! Men nu, 10-12 år senare kände jag mig återigen redo att hoppa över tröskeln och prova mina smaklöksvingar. Dr. Pepper skulle drickas...

Och gissa om jag blev helt blown-away när jag upptäckte att mitt åttaåriga jag hade tokfel! Det smakade ju inte alls elefantbajs (vilket jag egentligen inte vet hur det smakar, men jag minns klart och tydligt att mitt åttaåriga jag kallade smaken för just elefantbajs) utan det var ju faktiskt väldigt gott. Väldigt ovanlig smak, lite mandelmasse-nyanser blandat med cola typ. Låter det vettigt? Tur att jag inte försöker bli läskrecensent... antar att min framtid i den branschen är ganska mörk, typ död.

I kampen mot förkylningen tog jag vara på klasskamraten 'Göteborgarn's eventuella visdomsord och inhandlade en flaska Kan Jang. Det är något naturblaha-blaha med massa rötter och andra alternativa medicinska grejsimojs-ingredienser som dessutom säljs till ett svettigt överpris! Men eftersom förkylningen är i förstadiet tänkte jag att det var bäst att gå 'all in' för att förhindra en total utblommning. Jag har ju verkligen ingen lust att vara sängliggande i fosterställning dagarna långa samtidigt som jag gör slut på vår ranson av hushållspapper. Papper av olika slag är liksom en big deal för oss i Pålsboda. Paperlovin' typ. Jag hoppas helt enkelt att investeringen av Kan Jang lönar sig och att jag slipper allt det där jobbiga, hemska och pappersslösande beteendet.


*snuurvel*

Kan man starta ett inlägg på ett mer intelektuellt sätt än att dra till med en rubrik på franska? Jag ska inte sitta här och låtsas att jag kan tala franska. Jag menar, det är lika bra att lägga upp korten på bordet innan man blir utmanad i en tala-franska-duell. "Le baguette voila voulé vou couchere aveq moi" - tror inte jag hade fått speciellt höga betyg för den meningen i en franskakurs. Bäst jag håller mig till modersmålet och kanske krispar till det hela med lite svengelska någon gång ibland. Ingen överkurs här inte!

För er intelektuella personer som är bevandrade inom det franska språket är säkerligen inte rubriken svår att förstå, men eftersom den absoluta majoriteten i Sverige inte förstår ett jota av franskan kan jag därför förtydliga vad grekiskan(?!) i rubriken betyder. 'Trött och glad på en söndag' står det. Cuz' that's wat'sup (yes, lite krispig street-engelska - coolt!). Tröttheten är antagligen ett resultat av skolveckan. Tidig uppgång och lite problem med sömnen. Nya vanor och omställningar, mycket saker att ta in helt enkelt. Hur som helst stortrivs jag!


Paraply - bra att ha.

Fylld till bredden av ångest, bakfylla och tristess. Helst av allt vill jag bara dra någonstans, supa skallen av mig och glömma bort tillvaron en stund. Denna depression är helt klart en bonus på bakfyllan och tristessen är ett resultat av att bo i Pålsboda. Världens ände. Byhålan där moppepojkar och Volvoraggare dominerar. Jag gillar mina flatmates, helt klart. Fina människor. Det som inte stämmer är jag - jag är problemet. Jag är alldeles för 'laid back' och tyst. Jag borde starta intressanta samtal och bjuda på mig själv lite mer. Men hepp, istället sitter jag där och skrattar lite återhållsamt för att inte ta för stor plats eller på något sätt frambringa en pinsam situation. Jag kanske kommenterar något som sades på TV'n och framkallar en minimal skrattsalva som snabbt försvinner bortom den tjocka ridån av dekadensdimma. Sådan är jag - människor jag inte känńer speciellt bra och som inte vet hur jag fungerar brukar vara en ganska lång och svår process. Dekadens-dekadens, som min vän Wreeswijk skulle sagt.

Som ni kanske har förstått är människor något jag verkligen är förbryllad över. Våra olikheter är bland det bästa som finns! Olika åsikter bäddar för intressanta diskussioner... men ibland går det över gränsen. Besviken, trött, arg och jävligt less. Det är ungefär så jag skulle svara om du frågade mig hur jag kände mig just nu. You know what I talk about sis'! Jag dansar iväg ensam istället för att dansa med dig. Jag känner inte för en tango utan kör lite ensamdans. Lite swing till Smurfhits. Lagom nivå.

Hur negativ jag än må låta är jag jäkligt nöjd med allt just nu. Saker och ting går förvånansvärt bra och jag känner ständigt att jag tar mig uppåt. Jag är helt klart en annan människa än när jag var där nere på botten + att jag har en ny tröja - weheeey. Om jag inte hade varit så hemskt trött och bakfull hade jag antagligen författat ett litet mer positivt inlägg. Jag kanske hade skrivit om bananböjningsprocessen eller om dansanta standup-komiker på TV4 (usch, vilket skräp). Men det lämnar jag till er fantasi. 

flera hundra dansanta superdåliga standup-komiker är ett recept på jordens undergång

Aktuellt stod på schemat och politisk debatt var vad lektionen omfattade. En representant från varje riksdagsparti, vilket med andra ord är sju personer som valt politiken som bana. Politiska debatter är ett utmärkt forum för att studera hur människan fungerar, eller i varje fall hur politiker fungerar. Tro det eller ej, politiker är faktiskt människor i grund och botten!

Jag hade ett flertal gånger svårt att hålla mig för skratt. Det är löjeväckande att vuxna människor inte håller högre nivå. Vissa stunder låg smutskastningen faktiskt på lekisnivå. Kristdemokraten skrattade hånfullt åt de rödgrönas åsikter. Moderatkvinnan himlade med ögonen och log självbelåtet när någon i det motsatta blocket sade fel eller sa saker hon inte höll med om. Folkpartisten kallade miljöpartisten för Professor Balthazar (?). Vänsterpartisten hade felaktiga siffror som hon vägrade ta tillbaka och tappade därmed sin trovärdighet. Visst, dessa politiker kommer från olika block och vill därför göra det bästa för att hålla isär sina åsikter men sen när anses det acceptabelt att hånfullt skratta åt en annan individs/ett partis åsikter? Håller man en vuxen nivå då?

Jag är inte särskilt engagerad i politiken. Jag vet inte vad jag ska rösta på, men högerblockets arroganta förande gav mig ordentligt med avsmak. Det lyste igenom, jag kunde tydligt se hur mycket de tyckte om sig själva och att det inte handlade om enkla människor från arbetarklassen. Jag vill inte styras av en regering som inte vet hur det är att växa upp och leva i en tillvaro där ekonomi och välfärd inte är självklar. Ett fortsatt styre av moderaterna kommer att bottna i större klyftor mellan klasserna och i framtiden kommer det inte finnas något som heter medelklass. Antingen höginkomsttagare eller luspank.

En av frågorna som kom upp på debatten handlade om hur kulturarbetare skulle kunna leva på sitt jobb. Ett kulturarbete är ofta ingen garanterad inkomst. Är man musiker eller konstnär finns det ingen garanti att man faktiskt distribuerar vinstdrivande musik eller säljer sina tavlor. Johan Persson, representanten från Folkpartiet påstod att upphovsrätten var den viktigaste frågan och tilllade:

"Dessa rånare, tjuvar och pirater ska inte kunna stjäla din musik eller kunna kopiera din dans."

För det första, copyright på dans?! Ska Las Ketchup ha royalties varje gång någon dansar Las Ketchup-dansen? För det andra: jag tycker inte att piratkopiering är positivt. En konstnär eller musiker ska kunna leva på vad han/hon gör utan att några finniga och snåla tonåringar ska sitta i en källare och tanka hem flera terabite med filmer och musik utan att betala för det. Men hey, 200 riksdaler för en skiva och jag förstår varför problemet existerar. Jag vill inte heller att upphovsrätten ska stå ivägen för utvecklingen. Om utvecklingen går för långt kommer censuren öka och mångfalden svalna markant.

Efter sisådär 20 år börjar jag inse hur livet fungerar. Motgångar och hinder. Glädje och lycka. Någonstans emellan ligger den slentrianmässiga vardagen, sömnen och bakfyllan. Inget blir som man planerar. Du kommer med all säkerhet inte att kunna planera hur morgondagen ska se ut, för saker och ting kommer alltid att förändras, förslutas och förolyckas. Jag slänger inte ur mig dom här orden och påstår att det jag säger är något negativt. Motgångar utveckar dig som människa. Du växer upp och inser att allt inte kommer att vara sådär perfekt som mall A-familjen i TV-reklamerna har det och nöjer dig istället med det du har. Att glädje och lycka inte är något negativt, det säger ju sig självt. Grundpoängen är att man behöver deppiga dagar, sorg och 'bumps in the road' för att kunna vara riktigt lycklig. Morgondagen är osäker och det är där jag ser charmen. Morgondagen är ett äventyr, en upptäcktsfärd i det okända. Kasta dig ut och omfamna det du inte är riktigt säker på vad det är eller hur det fungerar - om du har otur så är det inget för dig, men du kan ändå gå tillbaka och prova något annat. Eller så är det tvärtom, och du har hittat något du älskar.

Det är kring dessa ord jag kommer att forma bloggen. Jag är i ett skede i mitt liv där jag bokstavligen talat har kastat mig ut i det okända och jag tror att dessa ord och tankar är värdefulla att bevara, som i detta fallet, i en blogg. Om de inte är av den minsta vikt för dig, så är de åtminstone det för mig själv. Denna bloggen är ett sätt för mig att uppskatta saker och ting ännu mer. Att sätta ord på trevliga händelser, olyckor och tristess bland annat gör att jag inte förglömmer utan tar till mig dessa incidenter ännu mer vilket resulterar i det viktigaste för mig - utvecklingen av mig själv som person.

Förhoppningsvis kommer det inte handla om såhär pass tråkiga och formella inlägg. Jag inser faktiskt själv att jag bara suttit och kladdat ner ett ex antal subjektiva filosofiska tankar som du kanske inte alls håller med om. I fortsättningen kommer det att trilla in rapporter om mina studier på folkhögskolan, inlägg om livet i helhet och om typ... vädret, mat, filmer eller kanske ryamattor. Saker som på något sätt gjort en 'impact' på mig och mitt liv (yes, jag skiter i den breda massans intresse - I'm no Kissie). Men ändå, det är klart jag vill att du som läser den här bloggen finner den någorlunda intressant eller till och med underhållande. I will do my best, jag lovar!

Och varför heter bloggen flera hundra? Jag har inget bra svar. Flera hundra tankar. Flera hundra skratt. Flera hundra nachochips. Flera hundra griniga tanter. Flera hundra - knasigt uttryck och jag gillar det, men vad som kommer att bli flera hundra återstår att se då framtiden formar denna blogg. Djupt.