flerahundra

Ödet tog mig hit, brukar man säga. Jag brukar säga: här är jag. Jag tror inte ett skvatt på ödet med andra ord, i min bok är det bara hitte-på. "Allt är förutbestämt och allt du gör har ödet redan bestämt och även om du känner att du väljer själv är det något du bara tror att du gör, ödet liksom mannen" - herrejisses, hur konstigt låter inte det? Varför ens tro på ödet när det egentligen inte har någon funktion? Jag blir gladare av att tänka på att jag själv kan forma vardagen som jag vill ha den utan att känna att något 'öde' har fuckat upp min tillvaro. Men det kanske är därför vissa tror på det där 'ödet' - för att de ska ha något att skylla på när det inte blir som man vill. "Men vafan ödet! Aja, nu är jag här... du har väl lagt upp en skön plan för mig ändå liksom..."

Jag tror inte på karma heller. Inte heller på spöken. Inte på ett liv efter döden, enhörningar, Jesus pappa eller TV-shop heller. Man kan inte kalla mig troende, för det är jag inte. Kalla mig tvivlare istället. Alla smarta människor är tvivlare, har jag hört. I'm proud to be one of 'em! För jag menar... varför ska man tro på något vars existens inte går att bevisa? Även om jag helt och hållet respekterar dem som väljer en religiös bana, förstår jag inte alls hur de tänker. Den dagen då man kan bevisa på ett vetenskapligt plan att Jesus farsa verkligen existerar, är den dagen då jag förstår varför man besöker kyrkan på söndagar, läser sagan om Jesus eller bibeln som den kallas och önskar sig saker av den där osynliga Pappan (jag tror det kallas för att be, men är det inte lite som att tigga?).

Tomten delar ut julklappar till alla barnen på Julafton, den 24:e december. Det är viktigt att man är snäll, säger herr Tomte, för annars får man inte några julklappar.

Jesus fyller år den 24:e december, på Julafton. Det är viktigt att man är snäll, säger herr Kristus, för annars får man inte komma in i himlen.